Lilly's life

Okej, nu är jag redo för att berätta allt, allt om hur jag egentligen känner om mitt liv just nu...

Det började med att jag skulle åka till usa, och jag visste att jag skulle sakna alla men, jag tänkte ett halvår kan ju inte skada så mkt, jag menar, man överlever ju? Det blir bättre när jag kommer tillbaka hem, tiden går fort... Tiden går otroligt sakta, och det känns också som att jag har vart borta en evighet.
Och jag orkar inte mer.
Min släkt här som jag bor med är underbara. Älskar dom oerhört mkt, men jag har inte allt som en människa behöver här. Så jag kan säga att jag faktiskt önskar att jag inte får visan som man behöver för att få stanna längre i Usa. Jag vill inte att det ska hända. Snart så kommer jag inte klara av så mycket mer. Jag menar visst, jag får allt jag vill ha här, allt jag pekar på nästan, men det är inte värt det, alltså mitt riktiga liv, jag är en sån person som behöver sina vänner, och som älskar att vara där för sina vänner och sin mamma och bror. Hur bra funkar det på andra sida jordklotet?
Men jag behöver det jag hade innan jag kom hit, min riktiga familj och mina vänner. Det är inte som att alma är min mamma och att jag prata med henne om det är något lixom. Det går bara inte. Hon är min faster och nu min närmsta person jag har här. Men det är på ett annat sätt.
Visst jag har en "riktig" vän här, och det är Joe. Men det funkar inte i längden... Jag kan inte sitta och vara med en person hela jävla tiden lixom, hur bra mår jag då. Och det är liksom inte som att det är ngn som jag är kär i och bara vill vara med helatiden. Det är en kompis som jag börjar trötta
Men det gör den inte... I början gick tiden ganska fort, jag menar det är ju redan Mars?
Men nu känner jag at på. Och va fan gör jag då? Lider tills jag kommer hem igen? Så ska de fan inte behöva vara. Det skulle vart något annat om jag flyttat hit och gått i skolan här så skulle jag självklart ha fixat mitt liv här. Men nu är det knappast så. Och jag har en så stor hemlängtan till mitt lilla Sverige <3
Mamma, som säkert läser detta; jag hoppas att du om någon förstår att jag vill komma hem, och jag har lärt mig nu att pengar är inte allt, utan familj och vänner är, har man pengar så är det ett plus i kanten liksom.
Jag vill bara göra något så jag kan komma hem igen. Något. Låt mig komma hem.
Ta inte detta fel nu, för jag trivs med faster, Armin och barnen, och dom e underbart snälla. Men jag dör av rastlöshet ibland och jag kan nästan inte ta de längre. Vill typ dö. Så känns det.
Jag vill bara gå tillbaka. Börja jobba, sen kommer skolan igen, börja om med skolan och va duktig, och ha det normalt igen.
Ibland känns det som att jag stör Almas familj lixom, när dom vill va med barnen så kommer jag in i bilden och förstör deras underbara lilla familj. Det känns helt enkelt inte rätt alls längre.
Och jag vill hem.
Hoppas du förstår, Mamma älskar dig.
Puss alla som tog tiden att läsa detta.